Himmelkonsert i Herning

Helgen är över. Den for lika fort som den kom. Ock, kan du tro. Jag överlevde också denna konsert. Den var en fantastisk! Bara det att det kom så otroligt många och att vi en hel kväll sjunger hemlands sång efter hemlands sång, får ens ögon att bli blanka. Tänk, vad fantastisk det blir den dag då vi får sjunga med i himmelens kör.

Vi kom till Herning vid middagstid, lagom till att jag skulle provspela flygeln i konsertlokalen. Mitt första syn: En Steinway & Sons (model D). Halva nervositetbördan försvann. Nu kan det inte ens gå dåligt, för jag hade självaste Steinway på min sida. Åh, vilken flygel! Jag har inte spelat på något ljuvligare instrument. Min lilla Viktor är bara träflisor och lim i jämförelse med denna stiligt svarta och eleganta klumpeduns. Ja, med sin 274 cm majestätiska längd kan man inte vara annat än stolt över att lilla jag ska få lov till att spela på den. Åh, jag gladde mig som ett litet barn.

Senare på eftermiddagen blev både Mette och jag satt till att vara med i kören som skulle sitta på scenen under hela konserten. Bara det var underhållning i sig. Vi kunde de flesta sångerna i förväg, och få fram toner ur stämbanden kunde vi bägge två. Men undra om det bara var en tillfällighet att vi blev satta mitt imellan två mikrofoner. Det gjorde inte mig något, för jag sjöng av hjärtats lust ändå.

Så dirigenten! Mycket lustig fyr, men otroligt duktig dirigent! Med både ring i ena örat och hans vänstra biceps pyntad med en tatuering. Inget mindre än sista versen av "Hil dig frelser og forsoner" med både not och text, slingrade sig runt två och ett halvt varv hans överarm.

Så konserten! Först vilka fantastiska solister! Jag är så imponerad av Mikael Järlestrand. Jag fick både gåshud och rysningar när han sjöng. Att han dessutom var svensk gjorde en lite extra stolt. I pausen kunde Mette och jag inte annat än köpa tre skivor och snacka lite med honom. De skivorna har vi så kört på repeat de senaste dagarna, och det forsätter vi med långt framöver.

Till sist mitt lilla bidrag till konserten. Man känner sig bra liten när man själv ska stå på scenen efter en så duktig musiker som Mr. Järlestrand eller den norske solisten Sveinung från Flekkerøy. Det blir inte lättare när man på ett par minuter ska framföra något man övat på i mer än hundra timmar, där samtidigt nervositet och dagsformen spelar in. Men jag kom igenom med skinnet i behåll, fick applåder, och så var det över. Ingen bugning eller sådant trams. Det är Gud som ska ha äran!